Fördjupning - LCA-krav och "särkravslagstiftningen"

 

Kommuner får inte ställa högre krav än vad som står i lagen när de skriver planer eller exploateringsavtal. Men i Plan- och bygglagen (PBL) finns allmänna skrivningar om att miljöbalkens miljökvalitetsmål skall uppfyllas. Detta lämnar en öppning för att kunna ställa vissa livscykelbaserade krav. Kommuner kan också göra egen mark tillgänglig för bebyggelse genom markanvisningar eller markanvisningstävlingar. Efter att många kommuner tidigare ställt krav på byggnaders energiprestanda eller andra krav som går längre än vad lagen kräver tillkom den så kallade särkravslagstiftningen. Den begränsar kommunernas möjlighet att ställa dessa krav. Men eftersom det inte finns några entydigt reglerade klimatmål (som nämns ovan), kan en kommun juridiskt sett hänvisa till PBL och ställa minimikrav i en markanvisning på exempelvis klimatpåverkan (Erlandsson, et al., 2018).

En enkätstudie visade att det var vanligt förekommande att kommuner ställde krav på byggmaterials klimatpåverkan genom framförallt ägardirektiv till kommunala bostadsbolag samt arkitekt- och markanvisningstävlingar. Här ställde dock kommunerna främst krav på viss teknik eller utformning för minskad klimatpåverkan kopplat till byggmaterial (t.ex. träbyggnad), följt av krav på att beräkna klimatpåverkan från byggmaterialen för informationssyfte. Krav på teknik och utformning kan lättare hamna i konflikt med särkravslagstiftningen. Krav på ett maximalt tak för klimatpåverkan ur livscykelperspektiv är än så länge sällsynt bland kommuner. Det har förekommit men då i princip uteslutande i storstadskommuner i upphandling av byggprojekt, exploateringsavtal eller markanvisning (Erlandsson, et al., 2018).

Du använder en föråldrad webbläsare. Alla funktioner fungerar inte i din webbläsare. Var vänlig uppgradera din webbläsare för att förbättra din upplevelse och öka din säkerhet.