Ska man ha ett aktivt skogsbruk eller lämna skogen orörd om man vill sänka kolet? En fråga om tidsperspektiv…
Den vanligaste skötselmetoden i Sverige är det som kallas för trakthyggesbruk. I trakthyggesbruket är skogen indelad i bestånd av likåldrig skog med samma artsammansättning. När ett bestånd uppnår en viss ålder (cirka 60-80 år) sker en slutavverkning, oftast i form av kalavverkning. Efter kalavverkning bereds marken och nya träd planteras. När skogen vuxit till sig röjs och gallras den innan nästa kalavverkning sker. Den dominerande andelen av de svenska produktionsskogarna sköts på detta sätt.
Förespråkarna för det aktiva skogsbruket som klimatåtgärd menar att träden under tillväxtfasen binder stora mängder koldioxid. Opponenterna menar att det under avverkning och hyggesfas sker stora utsläpp av koldioxid på grund av nedbrytning av rötter, stubbar och avverkningsrester samt omrörning av marken vid markbearbetning. Det tar därför 10-20 år innan den växande skogen börjar binda koldioxid och ännu längre tid innan den har kompenserat för det kol som släpptes ut under de första åren efter avverkning.
Tittar man på den vetenskapliga litteraturen kan man dra slutsatsen att båda sidor har “rätt”. Huruvida skogen fungerar som en sänka eller källa handlar om tidsperspektivet. Vill man minska utsläppen omgående bör man låta skogen stå kvar och fortsätta binda kol. Men tittar man på längre sikt (flera decennier eller århundraden) kan det vara värt att avverka träden, fortsätta binda kolet i olika långlivade träprodukter och plantera nya träd som fotosyntetiserar och binder kol.
Naturskyddsföreningen hänvisar i sin rapport ”Skogen, klimatet och den biologiska mångfalden” till uppgifter om att träden genom sin tillväxt binder motsvarande 173 miljoner ton koldioxid per år i Sverige. Branschorganisationen Skogsindustrierna ger en siffra på 140 miljoner ton koldioxid på sin hemsida. I ett teoretiskt scenario där ingen skog avverkas under ett helt år skulle kolsänkan i den svenska skogen därför kunna öka markant och många hävdar därför att om det primära syftet med skogen skulle vara att på kort sikt binda så mycket kol som möjligt för att motverka klimatförändringen skulle det effektivaste vara att låta träden bli något äldre innan de avverkas, eller så skulle skogen helt enkelt få stå kvar. Beräkningar från 2009, utförda av SLU inom ramen för ett regeringsuppdrag, visar att en minskning av dagens avverkningsnivåer med 10 % ger en direkt ökning av kolinlagringen med 25 % som ökar till 60 % år 2030, medan en ökning av avverkningsnivån med 10 % ger en minskad kolinlagring i samma storleksordning.
Att helt upphöra med skogsbruk är det nog ingen som önskar, men genom förändrade brukningsmetoder finns potential att öka kolförråden i skogen på kort sikt.